Den röda fågeln satt på fönsterhyllan framför mig. Jag vet inte hur länge det hade legat där, kanske timmar för allt jag vet. Jag hade inte varit medveten om att det hänt så mycket runt mig ända sedan pappa dog. Mamma sa alltid att jag höll fast i pappas päls och aldrig lät honom komma för långt. Det verkade när han gick bort att han tog hela världen med sig, och jag var vilse. Jag slutade nästan skriva den här boken här, för det känns som att ord idag är så rikliga och trötta av överdriven användning. Men jag skriver vidare, och riskerar att du tror att det bara är klyschigt, men hör mitt hjärta. Dom är inte. Hans bortgång dränerade färgen från regnbågen och melodin från musik. Jag kunde inte hitta tillbaka till livet, för jag hade ingen aning om var jag var. Jag var någonstans mellan de levandes land och där pappa var nu. Jag hade aldrig varit här förut.
 
Jag blev bara medveten om den röda fågeln eftersom den knackade på fönstret. Det var en kall decemberdag och löven låg på marken, allt som återstod av höstens glans var nu en matt brun matta av ruttnande löv. Himlen var grå, eller det är i alla fall så jag minns det. Himlen verkade alltid vara grå på sistone. 
 
Det röda utbrottet kom till synen, och när han knackade med näbben på glaset stirrade vi på varandra. Det är ofta de oväntade, till synes obetydliga händelserna som startar stora förändringar. Jag visste det inte då, men den lilla fågeln knackade inte bara på glaset, utan pickade på sorgens kokong jag var fången i, som en fågel som pickade iväg på skalet när det är dags att födas. Det bildades sprickor i min sorg, även om jag inte visste det.